Mina upplevelser av hypnos

Det undermedvetna har länge fascinerat mig och jag har ställt mig frågan hur det kan finnas tankar och känslor som ligger på ett så pass djupt plan inom oss att vi inte når dem men att dessa på ett eller annat sätt ändå påverkar oss. Är detta möjligt att förändra och vad kommer det innebära om man skulle lyckas komma i kontakt med känslorna?

När Anneli frågade om jag ville ställa upp som klient under hypnos, under hennes utbildning, var svaret därför självklart. Inför första sessionen infann sig nervositeten då jag inte riktigt visste vad som väntade eller hur det skulle påverka mig. Då jag som högkänslig har väldigt nära till mina känslor och inte har några problem att öppna upp inför andra, så var jag övertygad om att det skulle bli en lätt match för Anneli. Döm om min förvåning när det efter sessionen visade sig att så inte var fallet. Jag kunde beskriva olika situationer i mitt liv, som en betraktare, men när det kom till att gå in i själva känslan som dessa skapade, var det tvärstopp hur jag än försökte. Nervositeten som fanns bara en timme tidigare, var nu som bortblåst och istället utbytt mot frustration och iver att göra ett nytt försök.

Tiden efter första sessionen kände jag mig fortsatt frustrerad och jag ställde mig frågan varför jag inte lyckats nå in till mina känslor, på ett djupare plan. Inte ens när jag skulle föreställa mig att mina föräldrar tog upp mig i sin famn och kramade mig kunde jag känna någon form av kärlek eller glädje. Anneli förmedlade till mig i samband med sessionen att det med stor sannolikhet handlar om traumatiska upplevelser som lett till att jag jag stängt av mina känslor i ett så pass tidigt skede i livet. Som en överlevnadsstrategi.

Inför andra sessionen var jag mer taggad än nervös. Nu skulle jag lyckas nå in till mina känslor på ett djupare plan och se till att dessa löses upp, så var det bara. Första delen av sessionen följde samma mönster som första, där jag kunde betrakta olika situationer men inte gå in i själva känslan. Det var först mot slutet när Anneli bad mig gå in genom en dörr som ledde in till mitt eget innersta rum som jag kom i kontakt med mina känslor. Rummet, som jag själv skapade, innehöll en röd fåtölj och en massa tavlor på mig som barn upphängda på väggarna. Jag gick fram till tavla efter tavla och berättade vilka tankar och känslor som kom till mig. Med tårarna som rann nerför mina känslor kom ord som “sorg” och en önskan om att jag, som vuxen, önskade att jag funnits där på alla plan, för mig själv som barn. När jag öppnade ögonen kände jag mig lite lättare. En av anledningarna till detta var såklart att jag äntligen lyckats nå ett litet genombrott, men även insikten om att självmedkänslan var starkare än jag tidigare trott. Självmedkänsla är enligt mig en viktig grundsten i vårt eget välbefinnande. Den hjälper oss att inse vårt värde och att inte vara för hårda mot oss själva, framförallt när vi inte förtjänar det. Denna känslan bar jag med mig även efter sessionen. Nu började jag ställa mig frågan “vad är det egentligen i mitt förflutna som varit så pass traumatiskt att jag redan som liten bebis valt att stänga av mina känslor?”

Inför tredje sessionen var jag återigen taggad och nyfiken på vilka frågor som skulle besvaras. Jag fick inga svar, den gången, däremot gjorde jag ett genombrott när det kommer till att nå in till mina känslor och det var desto viktigare. Återigen hände det i mitt eget innersta rum, när jag gick från tavla till tavla och kände in känslan som kom när jag såg bilderna av mig själv som barn. Innan jag lämnade rummet gick jag fram till en spegel där jag fick beskriva vad jag såg, vilket – inte helt oväntat – var sorg i ögonen. Efter stärkande ord från Anneli tittade jag mig själv i spegeln på nytt och då hade sorgen i ögonen bytts ut mot ett lyster och jag upplevde en annan styrka än tidigare. När jag öppnade ögonen fanns känslan av styrka kvar och jag såg redan fram emot nästa session, med förväntan om att äntligen få göra det stora genombrottet. Nu känner jag mig redo, på riktigt. Tills dess, har jag mitt alldeles egna innersta rum som jag kan ta mig till när jag vill hitta mitt inre lugn, och det är minsann inte så dumt!